Jag har varit intresserad av saker som rullar och låter sen jag var en liten knort.
Allt på hjul och allt med en motor har utövat en dragningskraft på på mig som varit svår, för att inte säga omöjlig att motstå.
Under årens lopp har jag stött på en hel del olika fordon.
Jag har inte ägt alla, men varit sugen på många och faktiskt lyckats komma över en del av dem.
I perioder har jag försökt sluta med gamla bilar och motorcyklar men det verkar vara omöjligt.
Nu är det dags att komma ut och erkänna att jag är beroende.
Det är lika bra att jag börjar med att lämna ut mig totalt. Det kommer att kännas bättre efteråt.
Åtminstone för mig.
DUL 902 var min tredje bil.
Redan här kan man se att slyngeln har ett genuint intresse.
Bilen, en Volvo Amazon, är redan testad för hållbarhet.
En rullning och ett par smärre sammanstötningar har inte påverkat maskinen nämnvärt.
Notera att all onödig vikt har skalats av i fronten, det handlade om att få rätt viktfördelning på ekipaget. Som synes hade jag ingen onödig vikt att släpa på för egen del heller.
På framskärmarna sitter NASCAR-dekaler som skickats efter från USA.
Övriga modifieringar bestod i mattsvart huv, GT-stol, kort växelspak och vingar för att tvinga vindrutetorkarna mot rutan i högre farter.
Vid längre flygturer åkte passagerarstolen isär vid landningen, en klar överraskning för den oinvigde. Så småningom åkte stötdämparna igenom undre bärarmarna och ett vackert gnistregn
uppstod vid snabba inbromsningar. Något som praktiserades vid gatukök och kiosker i syfte att imponera på publiken. En företeelse som sedan tog fart i Los Angeles lowriderkretsar.
Amazonen såldes senare för att ge plats för min första "amerikanare".
En underbar bild tagen av min vän Folke Larsson. Det här var livet på landet och bensinmacken sålde bensin, inte korv och matvaror. Det fanns det andra som gjorde.
En skylt visar att macken är öppen. Den unga damen tankar Gulf i en SAAB 92:a och bensinen håller just på att spilla över.
Folke tog många bra bilder under sin livstid, det här är en av pärlorna.
En Record taxameter från AB Urfabriken i Svängsta. I min glada ungdom hade vi en likadan taxameter i vår festlokal (läs tillhåll). När tillräckligt många 10-öringar tickat fram var det dags att gå ut på lokal. Då hade vi tankat tillräckligt.
En nyare variant från Haldex AB i Halmstad. Den här fungerar alldeles utmärkt än idag.
Den senaste och, i mitt tycke, en lite tråkig variant. Även denna tillverkad av Haldex.
